söndag 6 september 2015

Gråter bort dyr ögonkräm...

Idag är en sådan dag då verkligheten ger mig ett slag i ansiktet. Då jag inte klarar av att hålla fasaden för mig själv. Vi är inte genuint lyckliga, tacksamma och ödmjuka. Vi är hela tiden på tårna, förberedda på något vi inte kan förbereda oss på, lever medan vi väntar på nästa fas i livet. Det är så smärtsamt att känna denna ångest, sorg och förtvivlan. Vi kommer förlora våra barn, de ska dö, vi ska planera detas begravning, fundera ut vart de ska begravas. Vi ska tala om för alla när de dött, dela med oss, ta emot allas reaktioner... Jag vet inte hur många gånger jag försökt spela upp scenariot då bag ska ringa mamma och meddela, vilja ska jag meddela, vilka vill hi ha nära oss? Vem mer än jag och Fredrik ska få ha tillgång till våra döda pojkar? Det känns så intimt, så privat, så enskilt. Men vi lever öppet och generöst... Och alla assistenter... De där assistenterna vi känner vi inte kan leva utan, de kommer försvinna lila fort som någon av sönerna slutat andas. 
...och bröderna lär ju inte dö samtidigt, att komma hem (för i min fantasi dör de på sjukhus) till det levande barnet med dennes assistent. Det kommer inte gå att låta döden vara privat, intim och enskild. Våra barnen inte bara våra, det är så många som är betydelsefulla för dem, dom pojkarna är betydelsefulla för. 

Jag försöker torka tårarna och trycka bort ångesten. De lever idag, njut av livet, vad dom blir sen tar vi då, men idag är känslan starkare än förnuftet. Jag gråter lite till, torkar tårar som rinner ner och tänker att det är ju synd att gråta bort dyr ögonkräm...