torsdag 15 november 2012

Ibland känner jag för att svara, 4 månader. Detta på frågan som ALLTID kommer då man träffar andra mammor på ex öppna förskolan. Men jag ljuger inte. Jag talar sanning. -15 månader. De tittar på honom, ler och jag ser att de funderar. Sen vänder de sig bort och söker kontakt med någon annan mamma med ett barn som beter sig som barn i den åldern ska bete sig. Ibland är jag väldigt ärlig och talar om att min son har en missbildning på hjärnan. Inland är jag ännu ärligare och talar om att vi även har en till son, som är tre. Då brukar de lysa upp ich vilja prata om honom istället, då är jag jävligt ärlig ich talar om att han också har en missbildning på hjärnan och har sämre funktion än den lille kille de framför sig...

Idag var vi hos Mia. Hon meddelade att hon skulle sluta, jag började grina, ordentligt. Hos henne kan vi vara ärliga för hon ser allt vi Jam, allt vi gör, lyssnar på allt vi säger, och inte säger. Hon ser killarnas förbättringar, är mån om deras mående. Hon har varit en stor trygghet för oss, från allra första början, till nu.
Men hon har naturligtvis tänkt hur och till vem hon ska lämna över oss, så vi känner oss trygga ändå, men det är sorgligt. Jag vill ju ha henne med till slutet.

2 kommentarer:

  1. Folk tror att s är yngre också! Eller den eviga jäkla kommentaren: Oj, här har vi ngn som är trött!

    Kram

    SvaraRadera
  2. Oj, vad jag känner igen mig... Önskar att jag orkade vara brutalt ärlig ibland också! Förstår hur du känner med Mia. Vi har också en läkare som jobbar på övertid sedan flera år. Hon får bara inte gå i pension, för hon är vår trygghet!
    Stor kram till er

    SvaraRadera