Idag har jag gjort slag i saken och meddelat min närmsta chef att jag inte klarade av att jobba, som jag trott. Det var ett skit jobbigt beslut att fatta och än svårare att meddela. Jag vill ju gärna orka jobba. Jag gillar mitt jobb, mina jobbkompisar och ungdomarna. Det känns verkligen som ett nederlag att inte fixa att jobba mindre än halvtid.
Men, jag måste sätta min hälsa och familj i första rummet. Jag kommer få tid att jobba. Nu ska jag vara mitt upp i den hör familjen som tar ALL energi.
Jag har sen en tid märkt att jag tappar ord när jag pratar, glömmer bort vad saker heter. Jag glömmer bort vad jag tänker, har typ inget korttidsmenne/arbetsminne. Detta har nu även uppmärksammats hos människor runt omkring mig.
Nu hoppas jag att jag kan förlikaig med mitt beslut och finna ro i att vara hemma. Samt så önskar jag att Widar kan börja på förskola i januari och att det kan ge lugn! Så att jag då kan börja jobba.
Imorgon väntar två intervjuer, Move & Walk träning och sen bilresa till JKPG. Ska bli så skönt att landa hos mamma en helg, få lite andningstum och förhoppningsvis utrymme för mig och F att få lite tid ihop.
Förstår att det är ett jobbigt beslut! Men jag hoppas och tror att det är det rätta. Själv har jag jobbat halvtid i 2 år och hade inte fixat att arbeta mer. Kram till dig och hoppas att ni får en lugn och skön helg!
SvaraRaderaJag har inte börjat jobba alls än, och Malte blir snart två. Ibland kan jag känna att jag saknar det, i synnerhet den sociala biten jobbet ger. Men jag tror inte att jag skulle palla. För lite nattsömn, för mycket möten, sorg och oro i kroppen.
SvaraRaderaLyckligtvis är vi beviljade mycket assistanstimmar, så jag kan försörja mig på så vis. Och uppskattar att jag kan få jobba med den finaste som finns.
Jag känner igen det där med att inte finna ord. Jag skulle be läkaren att förnya ett recept häromdagen, på "den där gula medicinen som man blandar och ger för magen". Jorå ...
Hoppas du får en skön helg!