fredag 15 juni 2012

Ensam och i obalans.

Vi brukar tala om, jag och F att vi har bara varandra. Ingen annan förstår oss och vi upplever att vi inte kan dela sanningen om oss för andra. Den är för svår att prata om och vi vill skydda andra från att behöva ta emot den. Men vi delar den med varandra.
Nu när F inte är hemma så inser jag hur mycket det betyder för mig att få vara två om den här familjen. Nu är jag ensam och det är svårt att hålla kurs i skutan. Tankar och känslor flödar fritt och jag har ingen möjlighet att reda bot på kaoset. Vi brukar se till så att vi är i balans, en är trött-den andra orkar. En är ledsen-den andra tröstar. En är uppgiven-den andra ser ljuset. Vi ser efter olika sysslor, nu får jag se till att allt bli gjort själv.

Jag har alltid sett mig som stark och självständig och satt samman det. Nu, sen 2,5år tillbaka så försöker jag ombilda synen på mig själv. Jag är inte stan och självständig. Jag är beroende, beroende av F, som kärlekspartner, som sambo, som bollplank, som pappa till barnen, som försörjare.
Jag försöker bara fång själv att acceptera detta och inte sätta samband det med att vara svag, mesig och underlägsen mitt jag.

Snart blir det fredag, på söndag ska jag börja beräkningen efter hans hemkomst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar