måndag 2 april 2012

same same but diffrent...

Inför flytten till Partille så har vi begärt förhandsbesked från den blivande LSS handläggaren. Hon har påbörjat en utredning genom att ta in läkarintyg och utredning från SDN Göteborg. Så begärde hon möte med mig och Fredrik, frågade efter att få träffa personal både på förskolan och Nallen och i samband med de besöken även få träffa Malte.

Så idag kom utredningen på posten. Det första vi möts av är en handskriven post it lapp där det står "härliga vår och påskhälsningar från Berit Petersson".

Så börjar jag läsa, hon har använd sig av exakt samma material som handläggaren i centrum men i sin utredning så använder hon inte en enda gång något som upplevs kränkande. Hon har dessutom bytt personkretstillhörighet, från 3:an till personkrets 1!

Är det sant att vi kan ha någon i systemet som är med oss? För vår familjs välmående? Som lyssnar till oss föräldrars behov och önskan om att orka ta hand om familjen?!? (hon skriver så i sin utredning!) Så jävla underbart! Hoppas bara det är så här bra som vi får intryck utav.

Den 26:e april skall vi försöka få till ett nätverksmöte på neurologmottagningen med Mia, Eva(kurator), Maria hab ssk, då önskar vi även få dit någon från försäkringskassan, handläggare i Partille (för kännedom) men så den, som jag känner nu, den stora stötestenen, socialtjänsten SDN Centrum. Jag förbereder mig på att "hota" mig till insatser. Jag maler på i huvudet om Minnas kränkande text i sin utredning och i SDN Centrums överklagan till Kammarätten.

I lördags var jag så där gräsligt låg. Vi var lediga, Malte var på Nallen och farmor tog Widar på dagen. Då passade mitt psyke på att spela mig ett spratt och se till att jag inte orkade äta, ta mig till träningen, förmå mig tänka positivt. Jag grät så fort Fredrik eller någon annan talade eller tittade på mig. Allt kändes så hopplöst och meningslöst.

Kämpa, kämpa och kämpa så skall de bara dö sen... Vissa dagar är det så svårt att se meningen med att fortsätta kämpa. Men så är man en stund med barnen, så smäller de av ett sådant där underbart leende som känns långt in i själen, så slutar jag tvivla för en stund om allt kämpande är värt eller inte. Då finns inte ens de tankarna.

Så man skulle kunna sammanfatta det som så att ledighet ger möjlighet till att känna och förstå hur långt nere jag kan vara, men också möjlighet att bejaka de känslorna för att kunna vara närvarande och medveten om de lyckliga stunderna.
Får vi nu snart avlastning så kan vi börja satsa på vårt egna mående och vår relation. Utan avlastning så kommer vi, iaf jag, driva mig själv till kollaps, och det ganska snart...

2 kommentarer:

  1. Tjohoo! Ibland så..=)

    Hoppas ni ser en liten strimma ljus nu i allt det mörka!
    Kram

    SvaraRadera
  2. Lisa! Jag följer din blogg, känner med er. Att livet kan vara så jobbigt och orättvist! Men det är fina pojkar du har! De är så lika dig när du var liten. Jag hoppas verkligen att ni får all den hjälp ni behöver, så att ni har ork att glädja er över barnen. Det borde egentligen vara något självklart, inte något ni skulle behöva kämpa för. Många kramar! Britt-Marie

    SvaraRadera