måndag 23 januari 2012

alla dessa märkliga känslor

Mellan 2-12 Januari föddes 4 barn i vår bekantskapskrets. 3 utav dem helt utan anmärkning, familjerna åkte hem efter sin förlossning och påbörjar sina liv lyckliga i alla sina dagar. 1 barns hjärta har tagit lite tid på sig att växa ihop... Å ena sidan pustar jag ut och känner mig lättad att allt gått bra, samtidigt som jag blir aningen bitter och känslan av att vara ensam i kretsen med annorlunda barn griper sig starkare. Den känslan ligger ganska nära känslan av ångest.

Så i lördags fick jag höra från en vän vars syster fått barn, att det blev lite akut och dramatiskt vid förlossningen. Pojken fick tydligen en ganska allvarlig syrebrist. Jag kände att jag först gick igång, ville veta detaljer, hjärnan gick på högvarv av all kunskap jag skaffat mig genom dessa 2,5 år. Men sen, tomhet, igen. Jag trodde jag skulle känna lite mer glädje, samhörighet, något åt det "lyckliga" hållet, men inte. Jag blir faktiskt mer berörd, nu börjar deras resa... Jag kommer kanske träffa på henne här i Holland på någon internet sida där vi funkismorsor hänger, och då ska jag stötta och ge av mina erfarenheter.

Det var även i lördags som jag fick veta om att min arbetskamrats nyfödda sons duktus inte växt ihop som det skulle inom de timmar man förväntar sig att det skall ske... Så visst händer tråkiga saker även familjer i vår närhet, men följderna verkar inte bli i likhet som för oss.

Varje vecka på facebook dyker det upp bilder på nyfödda och välskapta barn... Nu är det verkligen en babybom. ...och är det inte på de nyfödda barnen så är det bilder på samspelande barn som gör något fantastiskt utvecklingsmässigt!

Jag märker att jag inte gillar när andra skall titta, prata, hålla våra barn. Det blir så uppenbart när Widar inte tittar upp och ler på personen i fråga att de blir ställda, inte vet vad de skall göra. Jag är som mest nöjd när han sover i vagnen och vi träffar på bekanta. Jag ljuger för människor och säger att allt är bra, jag orkar inte dra hela historien. Det mesta utanför denna dörren, tillsammans med barnen, innebär att handskas med ångest, ibland enklare och ibland pustar vi ut och är helt slut efter att ha kommit hem...

Snart ska vi till Mia, först skall vi till ögonmottagningen igen och göra ett VEP test.

1 kommentar:

  1. Jag har också många av dessa märkliga känslor... Så är det nog för de flesta med funkisbarn.

    SvaraRadera