Jag är låg, trött, orkeslös, svårt att tänka positivt...
Spelar ingen roll att F ansträngt sig ordentligt sista 2 veckorna och tagit en massa mer ansvar och massa fler vaken timmar och massa mer bärande på grinig bebis.
Han har gett mig sovmorgon, chans att lägga mig tidigt, möjlighet att gå hemifrån och en massa pussar och kramar, men jag blir inte piggare.
Förra veckan kom jag iväg på 1 träningspass... jag kunde inte ens motivera mig att gå och träna. Istället åt jag en massa bullar, smörgåsar och choklad, vad var det bra för?
Ja, det där gör ju att man hamnar i en negativ spiral och de negativa tankarna tar över.
Vi har beslutat att påbörja projekt assistans, bara tanken får mig att gäspa och vilja dra täcket över huvudet... Men vi har också beslutat att ha det i tankarna i en månad innan vi gör något konkret. Tanken är att skicka in ansökan innan sommaren, så vi har gott om tid på oss, än så länge.
Nu skall jag hjälpa mig själv att sluta känna och tänka istället.
Så, idag gick jag iväg och träna. Imorgon blir det träningsvila men fullt pådrag som mamma. Onsdag träning med Maria, fredag lunch spinning, lördag eftermiddags spinning (spinning puls intervall, en ny favorit) och söndag träning med F...
Så, lördag dygn barnfri, god middag, sova hela natten, vara hemma med F och mysa i soffan.
Är jag inte piggare och mer tillfreds på söndag så kan jag ju lika gärna hoppa från balkongen :)
måndag 30 januari 2012
lördag 28 januari 2012
Utflykt!
I onsdags var vi på synmottagningen med Malte. Läkaren där tyckte Malte utvecklats otroligt mycket i sitt seende sen han var där sist! Ögat ser fortfarande bra ut och vid mätning av synen så kunde de se att han inte har något speciellt synfel/synskärpa! Det är nog bara så att han utvecklat sin perceptionsförmåga i och med att han utvecklats!
Efter besöket på BUS så åkte jag, Fredrik, Tina med båda pojkarna till Delsjön och gick till ett sådant där vindskydd med eldstad. Båda pojkarna somnade i vagnen på väg dit och sov sig igenom hela utflykten. Vi gjorde upp eld, grillade korv, drack oboj och käka goa bullar. Kallt var det, men vi hade mycket kläder på oss! När vi packat ihop oss och skulle gå tillbaka till bilen, vaknade Malte. Han var så lycklig i vagnen, i vinterlandskapet i skogen.
Både jag och F är nöjda över utflykten och ser fram emot att orka göra fler sådana under våren!
Efter besöket på BUS så åkte jag, Fredrik, Tina med båda pojkarna till Delsjön och gick till ett sådant där vindskydd med eldstad. Båda pojkarna somnade i vagnen på väg dit och sov sig igenom hela utflykten. Vi gjorde upp eld, grillade korv, drack oboj och käka goa bullar. Kallt var det, men vi hade mycket kläder på oss! När vi packat ihop oss och skulle gå tillbaka till bilen, vaknade Malte. Han var så lycklig i vagnen, i vinterlandskapet i skogen.
Både jag och F är nöjda över utflykten och ser fram emot att orka göra fler sådana under våren!
måndag 23 januari 2012
Malte utvecklas!
I veckan som gick var vi på utvecklingssamtal med förskolan. Vår stora pojke! Glad, busig och nyfiken! Vi och personalen på förskolan har uppmärksammat en förändring hos Malte som skett under vintern. Tillsammans kunde vi sätta ord på att vi upplever att han förstår att han kan påverka människor runt honom att göra saker för honom! På förskolan så har han själv hittat en ställning i gungan där han får stilla på sina armar och kan vila!
Underbara unge!
Jag älskar honom så mycket!
Jag är så glad över att han är större, på ett sätt mycket lättare, på något vis tyngre, men vi börjar förstå hur vi skall leva för att ha honom tillfreds. Det är inte alltid vi kan leva så men vi kan försöka! Nu planerar vi inför sommaren och alla utflykter som vi ser fram emot att göra med honom!
-Liseberg och sagoslottet
-Ölandsdjurpark med Ester
-Brattön med farmor och farfar
-Mönsterås -ladugårdar, landet, hästar, stall, glad avslappnad mamma
-husvagnssemester med mormor och farbror Leif
-Nallenvecka
-Tjörn
Den senare delen av veckan har han dessutom börjat visa sig hungrig! Helt galet! Tyvärr kan vi inte ge honom mer mat vid måltiderna för det, men han vill gärna ha mat i munnen! I lördags åt han upp all vaniljkräm i min vaniljbulle! Igår åt han leverpastej från sin egna hand! I natt vaknade han och var hungrig (2 timmar efter sitt kraftiga nattmål), fick 100 ml nutrini i ganska snabb fart och somnade tillslut om.
Ja, det här är min älskade son, små små framsteg för mänskligheten men enorma steg för Malte och oss i familjen! Just nu har en bra period i livet!
Underbara unge!
Jag älskar honom så mycket!
Jag är så glad över att han är större, på ett sätt mycket lättare, på något vis tyngre, men vi börjar förstå hur vi skall leva för att ha honom tillfreds. Det är inte alltid vi kan leva så men vi kan försöka! Nu planerar vi inför sommaren och alla utflykter som vi ser fram emot att göra med honom!
-Liseberg och sagoslottet
-Ölandsdjurpark med Ester
-Brattön med farmor och farfar
-Mönsterås -ladugårdar, landet, hästar, stall, glad avslappnad mamma
-husvagnssemester med mormor och farbror Leif
-Nallenvecka
-Tjörn
Den senare delen av veckan har han dessutom börjat visa sig hungrig! Helt galet! Tyvärr kan vi inte ge honom mer mat vid måltiderna för det, men han vill gärna ha mat i munnen! I lördags åt han upp all vaniljkräm i min vaniljbulle! Igår åt han leverpastej från sin egna hand! I natt vaknade han och var hungrig (2 timmar efter sitt kraftiga nattmål), fick 100 ml nutrini i ganska snabb fart och somnade tillslut om.
Ja, det här är min älskade son, små små framsteg för mänskligheten men enorma steg för Malte och oss i familjen! Just nu har en bra period i livet!
alla dessa märkliga känslor
Mellan 2-12 Januari föddes 4 barn i vår bekantskapskrets. 3 utav dem helt utan anmärkning, familjerna åkte hem efter sin förlossning och påbörjar sina liv lyckliga i alla sina dagar. 1 barns hjärta har tagit lite tid på sig att växa ihop... Å ena sidan pustar jag ut och känner mig lättad att allt gått bra, samtidigt som jag blir aningen bitter och känslan av att vara ensam i kretsen med annorlunda barn griper sig starkare. Den känslan ligger ganska nära känslan av ångest.
Så i lördags fick jag höra från en vän vars syster fått barn, att det blev lite akut och dramatiskt vid förlossningen. Pojken fick tydligen en ganska allvarlig syrebrist. Jag kände att jag först gick igång, ville veta detaljer, hjärnan gick på högvarv av all kunskap jag skaffat mig genom dessa 2,5 år. Men sen, tomhet, igen. Jag trodde jag skulle känna lite mer glädje, samhörighet, något åt det "lyckliga" hållet, men inte. Jag blir faktiskt mer berörd, nu börjar deras resa... Jag kommer kanske träffa på henne här i Holland på någon internet sida där vi funkismorsor hänger, och då ska jag stötta och ge av mina erfarenheter.
Det var även i lördags som jag fick veta om att min arbetskamrats nyfödda sons duktus inte växt ihop som det skulle inom de timmar man förväntar sig att det skall ske... Så visst händer tråkiga saker även familjer i vår närhet, men följderna verkar inte bli i likhet som för oss.
Varje vecka på facebook dyker det upp bilder på nyfödda och välskapta barn... Nu är det verkligen en babybom. ...och är det inte på de nyfödda barnen så är det bilder på samspelande barn som gör något fantastiskt utvecklingsmässigt!
Jag märker att jag inte gillar när andra skall titta, prata, hålla våra barn. Det blir så uppenbart när Widar inte tittar upp och ler på personen i fråga att de blir ställda, inte vet vad de skall göra. Jag är som mest nöjd när han sover i vagnen och vi träffar på bekanta. Jag ljuger för människor och säger att allt är bra, jag orkar inte dra hela historien. Det mesta utanför denna dörren, tillsammans med barnen, innebär att handskas med ångest, ibland enklare och ibland pustar vi ut och är helt slut efter att ha kommit hem...
Snart ska vi till Mia, först skall vi till ögonmottagningen igen och göra ett VEP test.
Så i lördags fick jag höra från en vän vars syster fått barn, att det blev lite akut och dramatiskt vid förlossningen. Pojken fick tydligen en ganska allvarlig syrebrist. Jag kände att jag först gick igång, ville veta detaljer, hjärnan gick på högvarv av all kunskap jag skaffat mig genom dessa 2,5 år. Men sen, tomhet, igen. Jag trodde jag skulle känna lite mer glädje, samhörighet, något åt det "lyckliga" hållet, men inte. Jag blir faktiskt mer berörd, nu börjar deras resa... Jag kommer kanske träffa på henne här i Holland på någon internet sida där vi funkismorsor hänger, och då ska jag stötta och ge av mina erfarenheter.
Det var även i lördags som jag fick veta om att min arbetskamrats nyfödda sons duktus inte växt ihop som det skulle inom de timmar man förväntar sig att det skall ske... Så visst händer tråkiga saker även familjer i vår närhet, men följderna verkar inte bli i likhet som för oss.
Varje vecka på facebook dyker det upp bilder på nyfödda och välskapta barn... Nu är det verkligen en babybom. ...och är det inte på de nyfödda barnen så är det bilder på samspelande barn som gör något fantastiskt utvecklingsmässigt!
Jag märker att jag inte gillar när andra skall titta, prata, hålla våra barn. Det blir så uppenbart när Widar inte tittar upp och ler på personen i fråga att de blir ställda, inte vet vad de skall göra. Jag är som mest nöjd när han sover i vagnen och vi träffar på bekanta. Jag ljuger för människor och säger att allt är bra, jag orkar inte dra hela historien. Det mesta utanför denna dörren, tillsammans med barnen, innebär att handskas med ångest, ibland enklare och ibland pustar vi ut och är helt slut efter att ha kommit hem...
Snart ska vi till Mia, först skall vi till ögonmottagningen igen och göra ett VEP test.
söndag 22 januari 2012
En mysig helg
Förra helgen var det Fredriks jobbhelg. På lördagen var han ledig efter en natt på jobbet och ett väntande söndagdygn. På lördagen gick farfar ut med barnen på långpromenad, jag och F tränade tillsammans! Det är så mysigt att träna tillsammans. Vi pratar knappt med varandra, gör kanske inte samma övningar men vi är ändå där tillsammans och det är peppande! Efter träningen så åt vi lyxfrukost med farmor och farfar, gav barnen lunch sen gick vi ut, hela familjen! Vi var på lekplatsen och gungade och åkte rutschkana med Malte och sen sov båda barnen gott i vagnen. Det var första gången vi gjorde något tillsammans hela familjen sen Widar föddes, som var/är på barnens villkor eller för barnen. Det är så grymt svårt att få till...
På söndagen så var morbror, moster Josefin och moster här och tog hand om barnen och MIG. Jag fick åka hemifrån en kort stund, fick mat lagat till mig och barnen fick umgås med vuxna människor som hade all energi, ork och tålamod i världen att ta hand om dom!
En riktigt bra helg som gett energi för hela veckan som gått!
På söndagen så var morbror, moster Josefin och moster här och tog hand om barnen och MIG. Jag fick åka hemifrån en kort stund, fick mat lagat till mig och barnen fick umgås med vuxna människor som hade all energi, ork och tålamod i världen att ta hand om dom!
En riktigt bra helg som gett energi för hela veckan som gått!
torsdag 12 januari 2012
ovanligt
Igår fick Fredrik vara med om något ganska unikt, fantastiskt! Malte vaknade tidigt som sjutton, så F gick upp med Malte. efter en liten stund såg F att M började bli ordentligt trött, så han tog upp honom i famnen. Utan någon som helst spändhet somnade Malte i famnen.
Jag möttes av dem i soffan när jag klev upp, jag blev genast avundsjuk!(så fånigt)
När jag senare hämtade Malte på förskolan så berättade en av fröknarna att Malte varit väldigt bestämd över hur han ville ha dagen. Den mesta tiden skulle spenderas i gungan och han skulle inte gunga som vanligt fram och tillbaka utan i sidled... Denna fröken är så underbar som verkligen försöker leva sig in i Malte och ta reda på vad han vill! Hon tittar ofta från Maltes perspektiv och försöker se världen tillsammans med honom. Han gillar henne, jag älskar henne! Jag blir så nöjd och lugn när jag lämnar Malte på förskolan och jag ser att hon jobbar och skall jobba med Malte under dagen.
När jag senare hämtade Malte på förskolan så berättade en av fröknarna att Malte varit väldigt bestämd över hur han ville ha dagen. Den mesta tiden skulle spenderas i gungan och han skulle inte gunga som vanligt fram och tillbaka utan i sidled... Denna fröken är så underbar som verkligen försöker leva sig in i Malte och ta reda på vad han vill! Hon tittar ofta från Maltes perspektiv och försöker se världen tillsammans med honom. Han gillar henne, jag älskar henne! Jag blir så nöjd och lugn när jag lämnar Malte på förskolan och jag ser att hon jobbar och skall jobba med Malte under dagen.
Borde gå och lägga mig, har haft en stökig natt med Widar, men jag orkar inte, det är inte någon idé, snart vaknar han igen och har jag då slappnat av i sängen så lär jag bli irriterad på att han vaknar...
VARNING, DET ÄR ETT MYCKET PESSIMISTISKT OCH MATYRISKT INLÄGG! OCH DET ÄR INTE SAMMANHÄNGANDE ELLER ORDNING, BARA HELT HULLER OM BULLER, SOM HELA JAG JUST NU... BÖR INTE LÄSAS!
Känner mig orkeslös, håglös, utmattad och apatisk.
Widar är väldigt grinig, särskilt på eftermiddagarna. Han vill bara vara i famnen och att man skall greja med honom. Stoppar man i nappen så suger han ett par tag, sen släpper han och skriker, så får man stoppa in den igen. Han promenerar verkligen på nerverna just nu.
Jag börjar få svårt att pressa undan ångesten över honom också. DET ÄR fel på killen! Han spänner och rycker bakåt, har nu helt plötsligt svårt att dricka ur flaska. Skriker och klarar sig inte själv många minuter, tittar fortfarande inte på oss och samspelar ingenting. Han greppar inte efter saker och han har inte hittat sina händer.
Allt är för likt Malte för att jag skall kunna orka och på riktigt hålla positiva tankar vid liv.
Snart skall vi till Mia...
Hur skall vi orka TVÅ funktionshindrade barn?!
Vad fan tänkte jag när jag började prata om ett barn till?! Det är ju precis nyligen som vi började slappna av med Malte, hade goda rutiner och fick chans till avkoppling, vad gör vi då? Så jävla korkat! Jag känner mig så dålig som gick på den där om att få ett friskt barn skulle hjälpa oss...
Jag har alltid, innan jag själv fick familj, föraktat kvinnor som går i kvinnofällan, men nu är jag ju där själv! Jag har gått ner i tjänst, pensionssparar inte mer privat för det, gör samma misstag om igen. Orkar inte ta tag i och ordna upp det för mig. Jag känner mig blåst och lurad. Så många människor har under hela mitt liv pratat om att barn är meningen med livet, barn är kul, barn är underbara, barn gör livet värt att leva... och jag gick på det! Jag trodde verkligen det och jag kan se människor runt om kring mig som upplever sina barn så, men jag kan inte genuint säga att det är så jag upplever det att ha barn.
Så nu kan jag inte unna mig själv att sörja hur livet blivit, jag får ju skylla mig själv, jag tragiska människa som kunde tro att jag skulle få ett friskt och "lätt" barn som skulle väga upp tillvaron, fy fan vad patetiskt!
I mars hade jag tänkt börja jobba, hur det kommer gå rent praktiskt har jag ingen aning om, jag förstår inte hur vi skall få ihop livet någonsin igen. Vi orkar ingenting, någon av oss. Just nu är vi i en svacka båda två vilket gör att det känns extra tungt och jobbigt just nu, det finns ingen som ror båten...
I morse vaknade Widar, skrek så klart då han var hungrig, åt inte glupskt och fint utan svalde fel, hostade, spände sig, skrek och försökte äta om vart annat. Efter maten så tvättade jag honom och klädde på honom, då var han ganska tillfreds. Sen vaknade Malte så jag var tvungen att lägga ifrån mig Widar, då blev han hysterisk och skrek. Han gnällde och skrek om vart annat i ungefär en timme, så lång tid som det tar att göra i ordning Malte, mig själv och komma iväg på morgonen. Lagom till det var dags att sätta på Widar utekläder så somnade han. Kul att väcka upp en grinig unge... Som tur var kunde han somna om i bilen, på väg till förskolan. Jag hoppas verkligen att detta inte skapar men för honom, men jag orkar inte med hans grinighet och jag kan inte ha honom på mig hela tiden!
Ska det inte bli lättare och lättare, roligare och roligare ju äldre de blir??? Här blir det precis tvärt om, igen! Tyngre, mer sorgset, mer ångest, mindre roligt, mer isolerat... Så istället för att infinna familjekänsla så får vi börja fundera på avlastning, splittra familjen, till vem vi kan lämna bort barnen, för vi vågar inte lämna båda till samma person samtidigt.
Vem fan skall vi umgås med i framtiden? Vem orkar vara vänner med oss??? och vem orkar vi umgås med? Vem och vad kan ge oss energi i framtiden?
Ja...just nu är livet rörigt, osammanhängande samtidigt som det bara går på rutin.
dagar blir till veckor, veckor till månader och snart har ett halvår gått sen Widar föddes.
Jag blir en mer matt...
Försäkring skall tecknas för Widar, vi har prövar Trygg Hansa, men jag antar vi inte får någon sjukförsäkring på honom där...
försäkring skall prövas för båda pojkarna, båda gravidförsäkringarna vill jag få prövade. Men eftersom jag förstår att jag kommer möta motstånd så orkar jag inte ge mig in i det...
VARNING, DET ÄR ETT MYCKET PESSIMISTISKT OCH MATYRISKT INLÄGG! OCH DET ÄR INTE SAMMANHÄNGANDE ELLER ORDNING, BARA HELT HULLER OM BULLER, SOM HELA JAG JUST NU... BÖR INTE LÄSAS!
Känner mig orkeslös, håglös, utmattad och apatisk.
Widar är väldigt grinig, särskilt på eftermiddagarna. Han vill bara vara i famnen och att man skall greja med honom. Stoppar man i nappen så suger han ett par tag, sen släpper han och skriker, så får man stoppa in den igen. Han promenerar verkligen på nerverna just nu.
Jag börjar få svårt att pressa undan ångesten över honom också. DET ÄR fel på killen! Han spänner och rycker bakåt, har nu helt plötsligt svårt att dricka ur flaska. Skriker och klarar sig inte själv många minuter, tittar fortfarande inte på oss och samspelar ingenting. Han greppar inte efter saker och han har inte hittat sina händer.
Allt är för likt Malte för att jag skall kunna orka och på riktigt hålla positiva tankar vid liv.
Snart skall vi till Mia...
Hur skall vi orka TVÅ funktionshindrade barn?!
Vad fan tänkte jag när jag började prata om ett barn till?! Det är ju precis nyligen som vi började slappna av med Malte, hade goda rutiner och fick chans till avkoppling, vad gör vi då? Så jävla korkat! Jag känner mig så dålig som gick på den där om att få ett friskt barn skulle hjälpa oss...
Jag har alltid, innan jag själv fick familj, föraktat kvinnor som går i kvinnofällan, men nu är jag ju där själv! Jag har gått ner i tjänst, pensionssparar inte mer privat för det, gör samma misstag om igen. Orkar inte ta tag i och ordna upp det för mig. Jag känner mig blåst och lurad. Så många människor har under hela mitt liv pratat om att barn är meningen med livet, barn är kul, barn är underbara, barn gör livet värt att leva... och jag gick på det! Jag trodde verkligen det och jag kan se människor runt om kring mig som upplever sina barn så, men jag kan inte genuint säga att det är så jag upplever det att ha barn.
Så nu kan jag inte unna mig själv att sörja hur livet blivit, jag får ju skylla mig själv, jag tragiska människa som kunde tro att jag skulle få ett friskt och "lätt" barn som skulle väga upp tillvaron, fy fan vad patetiskt!
I mars hade jag tänkt börja jobba, hur det kommer gå rent praktiskt har jag ingen aning om, jag förstår inte hur vi skall få ihop livet någonsin igen. Vi orkar ingenting, någon av oss. Just nu är vi i en svacka båda två vilket gör att det känns extra tungt och jobbigt just nu, det finns ingen som ror båten...
I morse vaknade Widar, skrek så klart då han var hungrig, åt inte glupskt och fint utan svalde fel, hostade, spände sig, skrek och försökte äta om vart annat. Efter maten så tvättade jag honom och klädde på honom, då var han ganska tillfreds. Sen vaknade Malte så jag var tvungen att lägga ifrån mig Widar, då blev han hysterisk och skrek. Han gnällde och skrek om vart annat i ungefär en timme, så lång tid som det tar att göra i ordning Malte, mig själv och komma iväg på morgonen. Lagom till det var dags att sätta på Widar utekläder så somnade han. Kul att väcka upp en grinig unge... Som tur var kunde han somna om i bilen, på väg till förskolan. Jag hoppas verkligen att detta inte skapar men för honom, men jag orkar inte med hans grinighet och jag kan inte ha honom på mig hela tiden!
Ska det inte bli lättare och lättare, roligare och roligare ju äldre de blir??? Här blir det precis tvärt om, igen! Tyngre, mer sorgset, mer ångest, mindre roligt, mer isolerat... Så istället för att infinna familjekänsla så får vi börja fundera på avlastning, splittra familjen, till vem vi kan lämna bort barnen, för vi vågar inte lämna båda till samma person samtidigt.
Vem fan skall vi umgås med i framtiden? Vem orkar vara vänner med oss??? och vem orkar vi umgås med? Vem och vad kan ge oss energi i framtiden?
Ja...just nu är livet rörigt, osammanhängande samtidigt som det bara går på rutin.
dagar blir till veckor, veckor till månader och snart har ett halvår gått sen Widar föddes.
Jag blir en mer matt...
Försäkring skall tecknas för Widar, vi har prövar Trygg Hansa, men jag antar vi inte får någon sjukförsäkring på honom där...
försäkring skall prövas för båda pojkarna, båda gravidförsäkringarna vill jag få prövade. Men eftersom jag förstår att jag kommer möta motstånd så orkar jag inte ge mig in i det...
torsdag 5 januari 2012
En helt vanlig natt...
Jag unnade mig ett sent telefonsamtal med Matilda igår kväll/natt, den bästa CP-mamma vän man någonsin kan få! Vi la på runt midnatt, passade på att mata Widar för han började röra på sig o smacka med munnen. Det gick bra o han somna snabbt om. Jag tänkte att detta skulle kunna innebära att han får möjlighet att sova till morgonen.
Vid 01:20 vaknade han igen, och betedde sig så där som han gör när han behöver rapa eller kräkas. Jag tog upp honom i famnen och det kom upp lite kräks, la honom bredvid mig och försökte få honom att slappna av igen. Han spänner sig som bara den bakåt när han är obekväm. När han efter några minuter ger efter och slappnar av så hör jag att Malte vaknar. Jag försöker naturligtvis lämna Widar så obemärkt jag bara kan, men han märker av det och börjar skrika. Men jag måste ta Malte, han hostar och blir mer och mer spänd och ju längre tid han får hålla på, desto svårare blir det att somna om honom. Så, in till Malte, kloralhydrat och inhalera ventoline, sen tog det inte många minuter för Malte att somna om. In till en hysterisk Widar och börja om med att lugn ner honom, få honom att slappna av och somna om. Kan tänka mig att kl blev ca 02 innan vi somnade om.
04:10, Widar vaknar igen, ger honom nappen, han suger intensivt, han slappnar inte av utan vaknar mer och mer och vill ha mat. Får mat men det är jobbigt att få i sig den, han sväljer fel och besväras av sin hosta. Efter matningen är han ganska uupe i varv och kan inte tänka sig att lägga sig ner igen. Åter igen hör jag att Malte börjar vakna. Widar får sitta i sin babysitter så jag kan ta hand om Malte, det gillas inte, men han är inte hysteriskt arg eller ledsen, bara högljutt gnällig. Malte får åter igen kloral och ventoline, men denna gången har han svårare att komma till ro. Widar börjar nu protestera mer och mer, så jag går in och lägger honom i vår säng och stänger till dörren, så jag kan ta hand om Malte. Efter en stund märker jag att Malte håller på att somna in och sätter då på matpumpen. Han är fortfarande lite ryckig så jag vågar inte gå och lägga mig ännu.
Hämtar Widar och somnar honom i min famn. Men så fort jag lägger ner honom så börjar han hosta. Jag får helt enkelt sätta mig bekvämt i soffan med honom så han blir mer upprätt. Malte har somnat in ordentligt, nu är kl 05:34, det blir nog ingen mer sömn för natten...
Detta ska tydligen vara inom normalspannet för att vara småbarnsförälder, enligt vår LSS handläggare...
Vid 01:20 vaknade han igen, och betedde sig så där som han gör när han behöver rapa eller kräkas. Jag tog upp honom i famnen och det kom upp lite kräks, la honom bredvid mig och försökte få honom att slappna av igen. Han spänner sig som bara den bakåt när han är obekväm. När han efter några minuter ger efter och slappnar av så hör jag att Malte vaknar. Jag försöker naturligtvis lämna Widar så obemärkt jag bara kan, men han märker av det och börjar skrika. Men jag måste ta Malte, han hostar och blir mer och mer spänd och ju längre tid han får hålla på, desto svårare blir det att somna om honom. Så, in till Malte, kloralhydrat och inhalera ventoline, sen tog det inte många minuter för Malte att somna om. In till en hysterisk Widar och börja om med att lugn ner honom, få honom att slappna av och somna om. Kan tänka mig att kl blev ca 02 innan vi somnade om.
04:10, Widar vaknar igen, ger honom nappen, han suger intensivt, han slappnar inte av utan vaknar mer och mer och vill ha mat. Får mat men det är jobbigt att få i sig den, han sväljer fel och besväras av sin hosta. Efter matningen är han ganska uupe i varv och kan inte tänka sig att lägga sig ner igen. Åter igen hör jag att Malte börjar vakna. Widar får sitta i sin babysitter så jag kan ta hand om Malte, det gillas inte, men han är inte hysteriskt arg eller ledsen, bara högljutt gnällig. Malte får åter igen kloral och ventoline, men denna gången har han svårare att komma till ro. Widar börjar nu protestera mer och mer, så jag går in och lägger honom i vår säng och stänger till dörren, så jag kan ta hand om Malte. Efter en stund märker jag att Malte håller på att somna in och sätter då på matpumpen. Han är fortfarande lite ryckig så jag vågar inte gå och lägga mig ännu.
Hämtar Widar och somnar honom i min famn. Men så fort jag lägger ner honom så börjar han hosta. Jag får helt enkelt sätta mig bekvämt i soffan med honom så han blir mer upprätt. Malte har somnat in ordentligt, nu är kl 05:34, det blir nog ingen mer sömn för natten...
Detta ska tydligen vara inom normalspannet för att vara småbarnsförälder, enligt vår LSS handläggare...
tisdag 3 januari 2012
Längtar!!!!
Januari och Februari är månader i återhämtningens tecken...
På fredag skall JAG, SJÄLV, åka hemifrån och vara borta ett helt dygn, för nöjes skull! Detta hände senast april/maj 2010... (jag har inte glömt bort att jag var borta i september, men då hade jag lite prestation att klara ut)
Jag skall åka ut till Tjörn, tillsammans med Sara, inga barn, inga män. Inga måsten, bara mysbyxor, tänd brasa, tända ljus, egen säng och äta i lugn och ro... Tänkt att jag skall få unna mig det!
Fast, jag skall vara ärlig och medge att jag inte vågar planera för mycket, till fredag är det många dagar och Malte är påverkad av sin astma och Widar har en ful hosta, så de där två kan lätt sätta stop för min chans att komma hemifrån.
I helgen är det Nallen helg, vilket gör det möjligt för mig att åka iväg. Det är fruktansvärt svårt att vara själv med båda barnen en längre stund, särskilt på kvällarna. Det begränsar oss verkligen. Båda barnen är ganska trötta och griniga på eftermiddagarna och vill ha mycket närhet, det är näst intill omöjligt att ha dem båda i famnen och Malte far direkt illa om man inte hjälper honom, så därför får stackars lilla Widar alltid komma i andra hand.
Det är skönt när Malte är på förskolan och Nallen så Widar kan få all uppmärksamhet, samtidigt så upplever jag inte får någon "vila"... Jag har inte riktigt lika mycket tålamod till Widar som han kanske förtjänar, just därför att vi längre inte hinner återhämta oss.
Nu börjar jag känna att Widar är så stor och har fått vänja sig vid andra människor att vi skall börja använda barnvakt till honom, just för att återhämta oss.
Måndagen den 16:e skall vi ut med funkisföräldrarna och käka och tänkte då också att Widar skulle få vara hemma med barnvakt.
När det är Nallen helg i Februari så tänkte vi slå på stort och åka iväg över en natt.
Jag hittade ett perfekt ställe i Särö, Säröhus. Tillgång till pool, spakit, rum med jacuzzi, tre rätters middag, hotellfrukost, havsutsikt...
Men så tänkte vi en gång till, det är mycket pengar för att få slappna av. Om vi fixar barnvakt till Widar så att han får sova hemifrån för första gången, så blir vi hemma och har barnfritt... Det blir också avslappning och inte lika kostsamt!
På fredag skall JAG, SJÄLV, åka hemifrån och vara borta ett helt dygn, för nöjes skull! Detta hände senast april/maj 2010... (jag har inte glömt bort att jag var borta i september, men då hade jag lite prestation att klara ut)
Jag skall åka ut till Tjörn, tillsammans med Sara, inga barn, inga män. Inga måsten, bara mysbyxor, tänd brasa, tända ljus, egen säng och äta i lugn och ro... Tänkt att jag skall få unna mig det!
Fast, jag skall vara ärlig och medge att jag inte vågar planera för mycket, till fredag är det många dagar och Malte är påverkad av sin astma och Widar har en ful hosta, så de där två kan lätt sätta stop för min chans att komma hemifrån.
I helgen är det Nallen helg, vilket gör det möjligt för mig att åka iväg. Det är fruktansvärt svårt att vara själv med båda barnen en längre stund, särskilt på kvällarna. Det begränsar oss verkligen. Båda barnen är ganska trötta och griniga på eftermiddagarna och vill ha mycket närhet, det är näst intill omöjligt att ha dem båda i famnen och Malte far direkt illa om man inte hjälper honom, så därför får stackars lilla Widar alltid komma i andra hand.
Det är skönt när Malte är på förskolan och Nallen så Widar kan få all uppmärksamhet, samtidigt så upplever jag inte får någon "vila"... Jag har inte riktigt lika mycket tålamod till Widar som han kanske förtjänar, just därför att vi längre inte hinner återhämta oss.
Nu börjar jag känna att Widar är så stor och har fått vänja sig vid andra människor att vi skall börja använda barnvakt till honom, just för att återhämta oss.
Måndagen den 16:e skall vi ut med funkisföräldrarna och käka och tänkte då också att Widar skulle få vara hemma med barnvakt.
När det är Nallen helg i Februari så tänkte vi slå på stort och åka iväg över en natt.
Jag hittade ett perfekt ställe i Särö, Säröhus. Tillgång till pool, spakit, rum med jacuzzi, tre rätters middag, hotellfrukost, havsutsikt...
Men så tänkte vi en gång till, det är mycket pengar för att få slappna av. Om vi fixar barnvakt till Widar så att han får sova hemifrån för första gången, så blir vi hemma och har barnfritt... Det blir också avslappning och inte lika kostsamt!
måndag 2 januari 2012
Nytt år
Vi fick en bra nyårshelg, trots att F jobbade och inte var med och firade med oss.
Jag, syster Tina och barnen var på Tjörn hos Sara och Richard i deras sommarhus. Vi åkte dit på fredag eftermiddag efter att jag hämtat Malte på förskolan. Malte sov när vi kom fram, eller somnade precis när vi kom fram och lyckades somna till ordentligt i sängen. Detta tror jag blev väldigt bra för honom, när han vaknade var han på ett nytt ställe men pigg och utvilad för att kunna få hjälp att hantera detta.
På nyårsafton var det kanonväder så vi tog en promenad och båda pojkarna somnade då gott i vagnen. Kvällen innebar en hel del barn, god mat, godis, snacks och väntan på 12 slaget. Förr väntade jag på 12 slaget för att fira nya året, lite senare i livet för att det var efter 12 som festen verkligen tog vid, nu väntar jag på 12 slaget för att kunna gå och lägga mig...
Widar är killen som varit mest orolig av miljöombytet, Malte har klarat det bra, men han känner ju Sara och Richard.
Men att vara "själv" på natten med dessa två killar gör att man inte får mycket sömn, det är något varje timme... har man tur så kan det bli 2-2,5 timmars sammanhängande sömn på morgonen.
Idag är det måndag och dagas för förskola och Nallen. Malte vaknade vid 03:30 eller vid 04... Fredrik var uppe en stund med honom medan jag försökte hjälpa Widar att somna om efter maten. Sen tog jag över Malte, i 3 timmar försökte jag få honom att somna om, vid 06:30 gav jag upp och gjorde honom i ordning för dagen. NU, 07:20, somnar han i sin pandanstol! Typiskt! Frustrerande!
Jag, syster Tina och barnen var på Tjörn hos Sara och Richard i deras sommarhus. Vi åkte dit på fredag eftermiddag efter att jag hämtat Malte på förskolan. Malte sov när vi kom fram, eller somnade precis när vi kom fram och lyckades somna till ordentligt i sängen. Detta tror jag blev väldigt bra för honom, när han vaknade var han på ett nytt ställe men pigg och utvilad för att kunna få hjälp att hantera detta.
På nyårsafton var det kanonväder så vi tog en promenad och båda pojkarna somnade då gott i vagnen. Kvällen innebar en hel del barn, god mat, godis, snacks och väntan på 12 slaget. Förr väntade jag på 12 slaget för att fira nya året, lite senare i livet för att det var efter 12 som festen verkligen tog vid, nu väntar jag på 12 slaget för att kunna gå och lägga mig...
Widar är killen som varit mest orolig av miljöombytet, Malte har klarat det bra, men han känner ju Sara och Richard.
Men att vara "själv" på natten med dessa två killar gör att man inte får mycket sömn, det är något varje timme... har man tur så kan det bli 2-2,5 timmars sammanhängande sömn på morgonen.
Idag är det måndag och dagas för förskola och Nallen. Malte vaknade vid 03:30 eller vid 04... Fredrik var uppe en stund med honom medan jag försökte hjälpa Widar att somna om efter maten. Sen tog jag över Malte, i 3 timmar försökte jag få honom att somna om, vid 06:30 gav jag upp och gjorde honom i ordning för dagen. NU, 07:20, somnar han i sin pandanstol! Typiskt! Frustrerande!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)