måndag 12 september 2011

samtalet vi visste skulle komma en dag...

i natt är det nallen natt.

Regnet öser ner, IP TV fungerar inte, vi är trötta och behöver lugn och ro. Trots ösregn så tar vi oss ut och handlar och hyr film. strax innan första filmen är slut så ringer nallen, "vi tror han krampar"

F får prata med dem en stund, klart vi inte vet om det varit en kramp, men just under samtalet så lugnar han ner sig och de upplever han mer "normal" igen.

De lägger på.

Då kommer känslan av att inte finnas till för honom. Där ligger han och är ledsen och kanske har haft en kramp och vi sitter hemma och har myskväll... fy fan vad orättvist.

Min lilla prins, vad jag saknar dig och upplever mig själv som otillräcklig...

2 kommentarer:

  1. Inte konstigt att Du känner som du gör, men du är den bästa mamman i mina ögon!! utan tvekan!!! på alla sätt och vis! Flera gånger i veckan så tänker jag att jag hade aldrig fixat de du gör för Malte varje dag, Malte hade aldrig kunnat få sånna bra föräldrar med några andra. Det är en sak som är säker!!!!!

    Kram

    SvaraRadera
  2. tack...
    men jag tror nog många många skulle klara detta, det finns liksom inget annat val och dessutom så vet vi inte så mycket annat. De allra flesta föräldrar vill ju sina barn det bästa och gör mycket för att de skall få det, vi också.

    SvaraRadera