onsdag 26 maj 2010

1 år, 2 månader och 5 dagar...

Jag är så trött. Jag har så ont. Jag är håglös. Jag har ingen energi.
Vad jag än gör, hur jag än gör, hur mycket jag än kämpar så är det inte tillräckligt.

Jag syftar på prinsen.
Han har svårt att komma igen efter operationen. Vi får inte i honom tillräckligt med näring. Hans mage vägrar jobba. Han har ont i magen. Han sover inte ordentligt. Träna, stretcha, stimulera är helt bortprioriterat, vi kämpar med mat och sömn... Han vill bara vara i famnen.

Jag kommer inte ihåg när han log sist.

I mitt liv, när jag ställts inför olika situationer så har jag alltid tänkt i katastroftankar, för att förhoppningsvis bli positivt överraskad eller stärkt av att jag klarade av det. De gånger jag inte fixat det har jag gett upp, kastat in handduken och slutat kämpa. För att klara av det psykiskt så jag jag lite skojat bort det eller iaf hanterat det. Det är inte så många gånger det har hänt.

Nu, finns inte det alternativet. Att ge upp. Jag har allvarligt funderat på hur ge upp skulle bli. Men det finns inga alternativ, det är "bara" att orka. Stå ut. Hoppas på och kämpa för att det någon gång blir hanterbart. Jag förstår att vi alltid kommer ha det lite mer kämpigt än "normala" familjer, men är det för mycket att vilja ha en hanterbar vardag?!

Visst, jag har lovat mig själv att hålla ut och stå ut till 2 årsdagen, men den känns sååååå långt borta just nu.

2 kommentarer:

  1. hej min finaste vän...tänker på dig och skulle vilja hjälpa dig med allt det jobbiga även om jag förstår att det inte går. Skulle vilja kidnappa dig och få dig att samla kraft en stund men jag förstår att även det inte är vad du behöver just nu. Det känns på något sätt hjälplöst när man står brevid och ser på och inser att alla andra gamla knep som funkade förr för att få en vän på bättre humör och tankar liksom inte spelar någon roll längre. I vilket fall vill jag att du ska veta i all din hjälpslöhet, håglöshet och trötthet att en bättre mamma och en bättre person än du Louise hade Malte aldrig kunnat få. All den styrka som du trots allt har inom dig kommer prövas men jag lovar att ni alla tre kommer att fixa detta.
    varma kramar /Madde

    SvaraRadera
  2. Hej du, min efterlängtade vän! Tack för dina ord, det värmer
    och stödjer mig att höra av dig och få läsa lite om din känsla av att vara otillräcklig...

    Jag längtar till Juli då vi skall träffas, en frivillig kidnappning från mammalivet;)

    Saknar dig, längtar efter att träffa dig (sambon och Daniel)

    Massa kramar

    SvaraRadera